FANDOM

1,927,051 Pages

StarIconGreen
LangIcon
​I Labyrinterna

This song is by Björn Afzelius and appears on the album Johnny Boy (1978).

Jag är en skådis utan roll,
En bandystjärna utan boll;
Jag sparkar barn och rycker djur i svansen.
Jag vältrar mej i kluvenhet,
Bedövad av förljugenhet,
Och sanningarna står mej opp i halsen.
Men det fanns en tid, trots alla sår,
Jag minns den som den var igår,
Då svart var vitt i samtliga nyanser.
Men om man nu mår bra en dag
Så kan det friska faktiskt va
Trehundra sorters cancer.

Folk rycker av mej armarna,
Och sliter ur mej tarmarna,
Och svär, vid Gud, att kärleken är evig.
Dom ber mej om ett rim på buk
Och hävdar, med koketta tjut,
Att friheten för konstnären är helig.
Sen ber dom mej att skriva nåt
Som tyder på att rött är blått
Med henvisning till att just den tesen är ledig.
Men om konsten blir ett tidsfördriv
Som får mej fly ifrån mitt liv
Så skiter jag i kulturen och blir en hedning.

Ja, dom lockar med att sanningen
Lär dölja sej i blandingen
Av navelskåderi och hypoteser.
Och klär man av sej naken
Får man förståelse för saken
Om den görs i kryperi för överheten.
Men det är varenda jävels plikt
Att trampa ner varenda dikt
Som tillåts kasta skit på verkligheten!
Men glashus spricker överallt;
Jag tycker själv det blåser kallt;
Men jag dömer mej i ensamheten.

Ja, dom slår en både gul och blå,
Men mest slår dom som tjänar på
Att ingen kommer åt att informera.
En handfull inspekterar mej,
Ett fåtal dissikrerar mej
Och stroferna jag lyckas formulera.
En del ber mej se upp i tid
Så att jag inte kortar av mitt liv
Genom att ständigt söka bråk och irritera.
Men med alla sinnen i behåll
Så spelar tiden mindre roll
Än att lyckas inspirera!